Konturerna av min berättelse om behandlingen med donerade äggceller

15.2.2018 Ovumia Fertinova

Konturerna av min berättelse om behandlingen med donerade äggceller

Vår barnlöshetsberättelse fick beträffande behandlingarna sin början i mars 2007 då jag och min make efter ett drygt år av försök beställde tid till dåvarande AVA-kliniken som numera är Ovumia Fertinova. Berättelsen är vår gemensamma, men jag skriver den ur min egen synvinkel. Som rubriken säger är detta bara konturerna av berättelsen. På insidan av konturerna finns väldigt mycket som jag inte klär i ord och mycket som jag inte ens kan sätta ord på.

Flera behandlingar gjordes med egna celler. Först inseminationer, sedan provrörsbefruktning, men inte en enda cell befruktades. Sedan försökte vi med mikroinjektion, ICSI. Cellerna var få och deras kvalitet var inte särskilt god. Efter många resultatlösa behandlingar diskuterade vi i något skede med läkaren hur länge vi ska hålla på med behandlingarna. Jag sade rakt ut att jag inte nödvändigtvis själv klarar av att vara den som sätter punkt, utan att jag hoppas att läkaren är ärlig och talar om när det är gagnlöst att längre försöka med egna celler. Och så blev det. Vi diskuterade med behandlande läkaren och utifrån denna diskussion bestämde vi oss för att försöka med donerade äggceller.

Vi samtalade också med psykologen före den första behandlingen. Därefter hittades en donator och behandlingarna inleddes. Överföringen av färska celler gav inte önskat resultat, men efter den första överföringen av ett nedfryst embryo blev jag gravid och i oktober 2010 föddes vårt första barn, en härlig pojke. Graviditeten förlöpte ”lätt” i fysiskt hänseende och förlossningen var också snabb och lätt. Vårt andra barn, en härlig flicka, föddes i februari 2013. Denna gång blev jag gravid efter en överföring av färska celler.  Båda barnen har samma donator, vilket betyder att deras genetiska arvsmassa är helt identisk.

Det är lätt att skriva allt detta. På pappret är det en mycket överskådlig och logisk berättelse. Det som pågick inne i mig under dessa år var något helt annat. Ingenting av det var enkelt och smärtfritt. Smärtan över en tom famn, längtan efter något jag aldrig fått uppleva. Det finns inga ord för att beskriva detta. Apulanta sjunger om att man kan ta död på smärtan genom att ropa. Jag kunde inte. Det fanns nämligen stunder, till och med många, då jag låg på golvet och skrek av hopplöshet.   Bördan jag bar under dessa år var tung och jag kan fortfarande känna tyngden av den när jag tänker tillbaka.

Jag skulle vilja berätta allt om den hopplöshet jag kände för att stödja dig som nu är i samma situation och för att du som står på tröskeln till samma situation ska vara vid gott mod. Lätt är det nämligen inte. Jag skulle också vilja berätta om hoppet som tändes i mig på nytt när vi fick möjligheten att prova donerade celler och om den kärlek och glädje som genomströmmade varje cell när jag första gången fick hålla min egna barn. Samma känslor väcks varje dag när jag tittar på barnen som genetiskt är någon annans men mer mina än vad jag någonsin skulle ha kunnat föreställa mig.

Det är lätt att yttra tomma ord om den tacksamhet jag känner mot personen som gjorde detta möjligt. Även om jag skulle leta fram världens vackraste ord och visa min djupaste tacksamhet kan jag aldrig beskriva det jag innerst inne känner för personen som gav mig denna chans. Som gav oss chansen att bli en familj.

Jag är gränslöst tacksam mot personalen på kliniken. Det stöd vi fick av läkarna och sjukskötarna var oersättlig under den perioden. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur de levde med i våra besvikelser, gnistor av hopp och lyckliga stunder.

Vad skulle jag svara jag om någon frågade mig om det var mödan värt, om jag skulle göra samma val en gång till, om jag skulle ta emot all smärta? Utan att blinka skulle jag svara: absolut!

Jag vill uppmuntra dig som läser detta och funderar över om du vågar välja denna väg.  Om du redan har valt denna väg önskar jag dig krafter för varje dag. Om du redan har löpt linan ut hoppas jag att du är lycklig, oavsett vad slutresultatet är. Jag önskar också dig som hör till vårdpersonalen och dig som har en när vän som är barnlös vishet och värme. Den som har en tom famn behöver din närhet. Om du läser detta utan någon särskild orsak hoppas jag att du är tacksam för livet. Livet är nämligen inte alltid en självklarhet.

 

Skribenten Essi Sivula är kund hos Ovumia Fertinova. Efter en lång period med fertilitetsbehandlingar fick hon slutligen två barn med hjälp av fertilitetsbehandlingar med donerade äggceller.

Vi är tacksamma för Essis blogg om vårdupplevelsen under behandlingarna med donerade äggceller:
Candido Tomas, Kati Pentti, Päivi Virta, Anna Pulkkinen, Ninni Wäre, Mirka Haukkamaa och Pekka Sillanaukee

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.