En donerad äggcell gjorde svenskarna Susanna och Hans till föräldrar: ”Tack Finland för att du gav oss denna gåva… nej. Det är inte nog att säga tack. Vi har inga ord.”

15.2.2019 Ovumia Fertinova

En donerad äggcell gjorde svenskarna Susanna och Hans till föräldrar: ”Tack Finland för att du gav oss denna gåva… nej. Det är inte nog att säga tack. Vi har inga ord.”

Susanna var 36 år när hon träffade Hans, 31. De blev kära och började drömma om en gemensam familj. Susanna blev gravid – flera gånger. Gång på gång krossades ändå drömmen om ett eget barn när graviditeterna slutade i missfall. Paret förstod att de behöver hjälp, men de stötte på någonting oväntat.

– Läkaren berättade att jag är för gammal för att få hjälp i Sverige. Vi anade inte att åldern kunde vara ett problem, så detta var en chock för oss, berättar Susanna.

Gynekologens goda nyheter var emellertid att Susanna och Hans kunde åka utomlands för att få behandlingar med donerade äggceller.

– Gynekologen rekommenderade Finland, eftersom det finns yrkesskicklighet i landet och erfarenhet av att behandla något äldre kvinnor. Vi tyckte att det kändes tryggt, så Finland var ett självklart val. Det var då vi första gången hörde om Ovumia Fertinova, berättar Susanna och Hans.

– Vi googlade på kliniken och kontaktade (patientkoordinatorn) Päivi (Virta). Hon svarade så fort på våra frågor så vi visste att vi hittat rätt ställe.

Efter den första kontakten gick det undan. Under samtalet med läkaren fick paret höra att de hade mycket goda chanser att få barn.

– Det gav oss verkligen hopp, kommer Susanna ihåg.

Redo för behandlingar

Innan behandlingarna med donerade könsceller inleddes samtalade Susanna och Hans med en psykolog om de juridiska, psykologiska och etiska specialfrågorna i anslutning till behandlingen.

– Päivi gav oss en lista över psykologer i Sverige, vilket var mycket bra eftersom vi inte själva visste vem vi kunde vända oss till, säger Susanna.

– Vi hade diskuterat situationen väldigt mycket redan före samtalet. För oss var det till exempel klart att vi vill berätta för barnet hur han eller hon har kommit till. Psykologen ansåg att vi var redo för behandlingarna.

Susanna och Hans kunde sköta nästan alla ärenden som hörde till behandlingarna i Sverige. Ett besök i Finland behövdes bara för att avge ett spermaprov och för embryoöverföringen. Paret kom tillsammans till Finland för embryoöverföringen på en snörik dag i januari.

– Vi var väldigt nervösa men samtidigt glada. Själva ingreppet var enkelt och snabbt. Senare samma kväll unnade vi oss god mat och gick tidigt till sängs. Det hade varit en mycket känslofull dag.

Rädslan övergick i lycka

Ett par veckor efter embryoöverföringen var det dags för Susanna att lämna blodprov för graviditetstestet.

– Gynekologen ringde om resultaten precis när jag hade kommit hem från jobbet. När gynekologen började tala om vädret och tusen andra saker var jag säker på att hon förbereder mig på dåliga nyheter. Till sist berättade hon att mitt hCG-värde var över 1000. Jag frågade om detta betyder att jag är gravid. Gynekologen svarade att jag är så gravid som man kan bli.

På grund av det stora antalet missfall tidigare vågade Susanna och Hans ändå inte glädjas för mycket. Vecka fem trodde paret att deras värsta farhågor besannades. Susanna blödde kraftigt.

– Vi var säkra på att det var fråga om missfall. Vi var enormt besvikna och ledsna. Jag skickade e-post till Päivi för att berätta den tråkiga nyheten. Hon svarade snabbt och sade att det inte nödvändigtvis är fråga om ett missfall. Hon uppmanade oss att fortsätta med medicineringen och beställa tid till läkare, berättar Susanna.

– I ultraljudsundersökningen visade det sig att vår lilla skatt med nöd och näppe var i säkerhet. Den dagen vågade vi börja glädjas ordentligt. Efter ultraljudsundersökningen vecka 12 njöt jag i fulla drag av graviditeten varje dag.

När nio månader hade gått befann sig Susanna och Hans i operationssalen och sekunderna efter kejsarsnittet kändes långa.

– När vi hörde vår dotter skrika grät vi av lycka. Det var en otrolig stund när jag fick hålla henne vid bröstet och såg hur fin hon är, berättar Susanna.

Omvårdnad och god betjäning

När Susanna och Hans tänker tillbaka på behandlingarna är den främsta tanken trygghet. De kände att de var i sakkunniga händer och att de blev väl omhändertagna.

– Päivi svarade oerhört snabbt på våra frågor och förklarade allt tydligt för oss. Vi blev hela tiden professionellt och vänligt bemötta. Vi kände oss mycket välkomna på kliniken. Allt gick mycket smidigt både i Finland och i Sverige, konstaterar Susanna och Hans.

När paret kom till Finland kändes det som om de hade kommit hem. Resan från Sverige till Finland var lätt och gick fort med flyg. I Tammerfors övernattade de på ett trivsamt hotell och tog taxi till kliniken.

– När vi skulle åka tillbaka fanns det ett spänningsmoment med. På grund av en snöstorm visste vi inte om vi skulle kunna flyga till Sverige som planerat och jag var rädd för att min medicin tar slut. Jag fick panik och kontaktade Päivi som skaffade ett recept åt mig om vår återresa skulle bli försenad. Det var fantastiskt att det kunde ordnas.

Familjen har planer på att besöka Finland på nytt om ett par år.

– Vi ville tillbringa en vecka i Tammerfors före embryoöverföringen, men vi hittade ingen som kunde sköta vår lilla hund så länge. Vi blev förtjusta i Finland och Tammerfors och när vår dotter är större vill vi absolut visa henne varifrån hon kommer.

Tacksamhet

Susanna och Hans berättar att deras dotter är en bedårande ängel.

– Vi är så lyckliga över allt som har skett och att vi kunde få behandlingen i Finland, säger Susanna som nu är 47 år.

– Alla släktingar och vänner känner också till vad vi har gått igenom och gläder sig med oss.

Nu i efterhand förstår Susanna och Hans hur lyckosamma de var i och med att Susanna blev gravid med första försöket under behandlingen.

– Prognosen var god och vi fick ett bra embryo. Vår dotter tillbringade sina första dygn i ett embryoskåp där hon fick utvecklas i lugn och ro. Av detta fick vi också en helt fantastisk video! På videon är hon mycket, mycket ung, skrattar Susanna och Hans.

Tacksamheten paret känner återspeglas i deras ord och även på andra sätt.

– Vi sänder ett stort varmt tack till vår donator som kunde tänka sig att ge oss den här möjligheten, vi är henne evigt tacksamma. Tack Finland för att du gav oss denna gåva… nej. Det är inte nog att säga tack. Vi har inga ord.

Text: Anna-Maija Kakkonen

Läs mer:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.